France Gall - en av de största
Har sagts om henne att hon på en gång både kan och inte kan sjunga. Tonerna är i det närmaste perfekta. Så att det ger rysningar.
Har sagts om henne att hon på en gång både kan och inte kan sjunga. Tonerna är i det närmaste perfekta. Så att det ger rysningar.

Bilden är inte från filmen. En jag fastnade för. Föreställer en indianflicka i en skola. Taget nån gång 1907. Hon ser sorgsen ut.
Var den tiden när indianerna kämpade som mest med att klara övergången till en ny kultur. De levde inte längre som fria människor utan var beroende av reservatets indianagenter för mat. Stolta jägare och krigare fick tigga för sin försörjning. Splittringen inbördes var stor. Sitting Bull blev dödad av sina egna. Vägrade att följa med när indianpolisen skulle hämta honom och sköts till döds.
“Bury My Heart at Wounded Knee” börjar när slaget vid Little Big Horn utkämpas. Det är det sista stora slaget som indianerna lyckas vinna. Hövdingen Red Cloud sluter fred medan Sitting Bull hårdnackat kämpar emot. När han inser att han inte kan segra mot militären flyr han till Kanada med sitt folk. Där kommer de i konflikt med Crowindianerna om jaktmarker och lider svårt under den kalla vintern. Till slut tvingas de ge upp och återvända till reservatet.
Man får följa hur andedansrörelsen sätter igång och sprider sig som en löpeld bland indianerna. Man hoppas kunna dansa sig till det som varit. Indianerna skall åter bli fria och den vite mannen försvinna. Hoppet släcks vid Wounded Knee där 300 män, kvinnor och barn brutalt mördas av militären.
Myndigheterna kräver att indianska namn ska bytas mot kristna. Filmen skildrar en svår omställningstid. Långsamt tempo men klart sevärd. Bland det bästa jag sett i den genren.
Fastnade för den här vackra videon med bilder från en svunnen tid.
Quanah Parker var en framstående hövding bland comancherna. Har beskrivits som en modig och klok person. Modern var en vit kvinna vid namn Cynthia Ann Parker som rövades bort av indianerna vid nio års ålder. Hon växte upp bland dem och blev med tiden indian. Antog comanchernas seder och bruk.
Cynthia Ann gifte sig med en hövding vid namn Noconie. Tillsammans fick de tre barn. Quanah var den förstfödde. Deras andra barn var Pecos (jordnöt) och Topsana (prärieblomma).
Under en räd fördes Cynthia Ann tillbaks till de vita. Det var andra gången i sitt liv hon kidnappades. Man försökte återförena henne med hennes vita släktingar men hon talade inte ens engelska. Trots försök att återanpassa henne misslyckades det. Hon gjorde flera försök att rymma och återvända till sin riktiga familj ute på prärien. Till sist fick hon hållas inlåst. När dottern Topsana dog tröttnade hon och svalt sig själv till döds.
Quanah fick först aldrig veta vad som hänt hans mor. När hon kidnappades var de flesta männen ute på jakt. De återvände till ett skövlat läger där de flesta var dödade och informationen bristfällig.
Efter faderns död bildade Quanah ett krigarband som kallade sig Quahadi. De höll ut mot militären i åratal efter att alla andra comancher hade gett sig och skrivit på fredsavtal. Men militären bedrev en intensiv förföljelse och inriktade sig på att skjuta hästar. De hade ingen mat eftersom bufflar dödades i tusental av hänsynslösa jägare. 1875 gav de sista fria comancherna upp och flyttade till ett reservat i Oklahoma.
När Quanah bosatt sig i reservatet sökte han genast upp sina vita släktingar och bodde hos dem några veckor. Lärde sig engelska och hur man bedrev åkerbruk. Han startade en kyrka för amerikas urinvånare och blev en förmögen affärsman. Uppmanade sitt folk att lägga ner stridsyxan och anpassa sig till det nya levnadssättet.
Modern lyckades aldrig förena sig med de vita. Det uppvägdes av att sonen blev länken mellan comanchernas och de vitas kultur.
Magin går inte att ta miste på. Varken June eller Johnny finns med oss längre. Säkert sjunger de vidare någon annanstans.
Ett program i radions P1 inleddes med att ta upp vad vi läser. Man kom fram till att män i huvudsak läser manliga författare medan kvinnor läser ungefär lika mycket manliga som kvinnliga författare. Kontentan blev att vi inte är så “jämställda” som vi tror. När blev tycke och smak plötsligt en fråga om jämställdhet?
Efter den övergången så fortsatte diskussionen om diskriminering i arbetslivet, främlingsfientlighet och snack om mångfald. Tala om vansinnig övergång! Vilka böcker man läser är upp till en själv och kan aldrig bli fråga om varken jämställdhet eller diskriminering. Jag läser huvudsakligen manliga författare men har även ett par kvinnliga favoriter. Min smak är min egen högst personliga.
Det verkar som dessa snurrfeminister måste angripa allt som är manligt. De drivs inte av kamp för rättvisa utan av avundsjuka och bitterhet. I min ungdom läste jag Jack London och fascinerades av äventyr och naturromantik. Indianböcker stod också högt i kurs liksom skräck och allt som hade med vampyrer och monster att göra. En gång stötte jag på en deckare som utspelade sig i New York och handlade om varulvar. Den var skriven av en kvinnlig författare och jag plöjde igenom den på ett par dagar. Min smak var det som fick mig att göra det och inte en tanke fanns på att vara jämställd. Var för ung för att ens förstå det begreppet.
Margaret York och Frances Fyfield är några andra kvinnliga deckarförfattare jag läst. En annan favorit är Shirley Jackson. Men för det mesta läser jag alltså vad män skriver och skäms inte över det. Böcker är inget man ska tvinga sig igenom för sakens skull utan ska vara en lustfylld upplevelse. Läs alltså vad ni vill och strunta i dem som försöker påtvinga er något; antingen påtryckningarna kommer från skolan eller det politiskt korrekta samhället.
Powered by Textpattern | Tranquility White made TXP-ready by Textpattern Templates